Just nu finns det inget som heter fritid. Jobben ska skötas, vi har påbörjat renoveringen av radhuset, beslut inför det där hemliga ska tas, det vardagliga livet med matlagning, tvätt, inhandling m.m. måste också fungera. Dessutom ska hundarna få sin beskärda del.
För tillfället känns det som att allt kommer på en gång, dock är det självvalt, men det hade kanske varit bra om vi kunde spridit ut det lite mer än vi nu gjort. Men, men. Det är roliga saker som är på G, dock tar allt väldigt mycket tid i anspråk.
Vår lägenhet är iallafall såld. Det gick väldigt bra så vi är mer än nöjda på den punkten. I onsdags fick vi tillträde till radhuset och det tog inte många timmars renoverande innan en regel full med spikar kom farandes in i magen så blodvite uppstod.
Det första projektet är vårt sovrum. Vi tar två befintliga sovrum och gör de till ett större. Dessutom så ska det byggas in en garderobsvägg. Kvinnor har tydligen en hel del kläder som måste få plats, någonstans…
Hundarna då, idag tog vi oss tid för dem och renoveringen fick stå åt sidan. I morse var vi ute och la fyra viltspår. Ett till Dixie och ett till Milan, hans första någonsin. Vi passade även på att lägga varsitt åt Scott och Bruce.
Vid tretiden träffade vi Therese och hundarna för att gå spåren.
Bruce fick börja. Han gick på väldigt bra. Han har verkligen utvecklats från det jag såg honom senast. Efter det följde Kotten. Han var riktigt het och for fram i spåret. Även han hittade rätt ganska omgående. Han passade då på att kalasa på klöven.
Sen var det Milans tur, debutanten. Han fick ett ganska enkelt spår. Nästan rakt fram med en liten böj. Han började bra, men det tog en väldans tid. Han gick fram och bak om vartannat, men det kändes ändå som att han hela tiden hade drivet framåt mot klöven, vilket är positivt. Tilllslut hittade han rätt och då blev det godis och klöv! En riktig jackpot enligt Milan!
Dixie var den överlägset hetaste hunden. Hon var supertaggad! I starten flög hon fram. Efter ett litet tag tog det dock stopp, driften att bajsa tog över, sen fortsatte hon spårandet. Hon gick lite väl långa, vida svängar denna gång tycker jag. Visst, hon hittade rätt, men var ute och sökte av lite väl långt bort emellanåt. Men kul såg hon ut att ha iallafall.
Efter spårandet fick alla hundar busa av sig innan vi tränade lite med Scott.
Scott och Therese går en utbildning för att bli terapihund, och då måste hunden tåla att människor skriker och beter sig konstigt. Jag och Elisabeth fick ställa upp och vara konstiga samt skrika och tro det eller ej, men Elisabeth var jätteduktig!